Husarve har en lång och intressant historia. Gårdsstrukturen i Lau är tämligen oförändrad sedan medeltiden och man kan med god säkerhet anta att gården varit bebodd redan då. Vi har med undantag för en period kring 1600 relativt god kännedom om de personer som ägt och brukat Husarve sedan 1570. Tyvärr vet vi inte när man började bygga den nuvarande huvudbyggnaden men genom att pussla med gamla kartor, ägarlängder och byggnadsdetaljer kan man anta att det var under andra hälften av 1700-talet och att det stod färdigt under första halvan av 1800-talet. Klicka på länken för att läsa hur gården beskrivs i den klassiska ‘Boken om Lau’ från 50-talet (öppnas i nytt fönster).

Enligt skriftliga källor hette Husarve på 1500-talet Hugelsarve. Namnets ursprung är höljt i dunkel men kommer troligtvis från det gamla ordet hugel = kulle/upphöjning och skulle då betyda gården på kullen som gått i arv. Faktum är att resterna av den ursprungliga gården ligger på en liten kulle, så varför inte? Ordet hugel är mycket gammalt och finns i ortsnamn på fastlandet, t ex Hugelsta där registrerade fornlämningar dateras till stenålder/bronsålder/järnålder. Denna teori talar för att platsen varit bebodd sedan forntiden. Den skulle kunna bekräftas av den hittade husgrunden men också av att man i närområdet funnit allt från stenyxor till bronsålderssmycken och romerska mynt. Faktiskt lite fantasikittlande!

1700-talets karta över Lau skiljer sig inte mycket från dagens. Genom att jämföra beskrivningen i Boken om Lau med kartor från 1700 och framåt kan man få fram intressant information om Husarves utveckling.

Kring 1676-77 fick man problem med lönsamheten på gården och beviljades ‘skattelindring för starkt armod, 1:16 daler’, men det hjälpte inte; efter något år blev Husarve kronohemman. Om kronohemman skriver Boken om Lau ‘När summan av den obetalda skatten blev tillräckligt stor, inlöste kronan gården, som då antingen fick ny ägare eller ock fick den förre husbondens söner den. Den förre ägaren fick bo i en stuga i närheten av gården och fick av gårdens tillhörigheter endast medtaga en ko. Landstinget bestämde vem som sedan skulle bruka gården och i de flesta fall fick den som kunde betala skatten överta den.’

I kommentarerna till 1701 års karta står skrivet ‘‘Dhenne gård ähr nu förtijden aldeles öde och afhyst’ vilket indikererar att ingen bodde på gården då. Vi har för närvarande ingen information när någon flyttade in och bodde på gården igen. Under tiden från 1670 talar boken om vem som brukar gården och först 1741 står det åter om vem som är ägare till gården. Detta kan tolkas som om gården låg öde och förföll under lång tid medan de som brukade jorden huvudsakligen bodde på annan plats.

Lyckliga omständigheter gör att vi fått tag på protokollet från från skattevärderingen som förättades 1759 då kronan sålde tillbaka gården till Michael Larsson i den gamla ägarfamiljen och som brukat gården sedan 1755. I det protokollet framgår att många byggnader var nya eller under byggnad och att samtliga byggnader var av trä.medan en del äldre byggnader också fanns kvar. I protokollet finns en detaljerad beskrivning av samtliga byggnader med mått, byggnadstyp och status och med lite pusslande kanske vi kan få fram en bild av hur det såg ut på gården vid 1700-telets mitt.

1790 gifter sig Lars Michaelsson och Gerd Hansdotter och tar över gården. I det nuvarande huset finns ett bröllopsskåp infällt i väggen från deras bröllop och eftersom väggskåp hör stenhusen till och inte förekom i trähusens tunnare väggar kan man med stor säkerhet anta att dagens hus påbörjades senast 1790. I köket finns också ett stort väggskåp av en typ som är typisk för 1700-talet. Man undrar varför de byggde ett nytt hus så kort tid efter faderns bygge. Kändes det omodernt med trähus eller brann det? Eller bodde föräldrarna kvar i det andra huset?

Huset byggdes troligtvis i etapper och stod enligt Boken om Lau färdigt 1825. Under de kommande 100 åren byggdes gården ut med brygghus, svinhus, ladugård, smedja etc och drevs som jordbruk i samma familjs ägo fram till våra dagar.

Den siste i den långa raden av aktiva jordbrukare på Husarve var Gustav ‘Husarn’ Larsson som vid sidan av jordbruket var en skicklig och uppskattad musiker. Klicka här för att läsa mer om Gustav och lyssna på ‘Husarns hambo’.

Gustav och Signe hade inga egna barn och gården såldes 1976 till Sven-Erik Larsson på Lau Botels som styckade av byggnaderna med närliggande mark (c:a 3 ha) och lade resten av marken till Botels. Den nyskapade gården såldes till Marie-Louise Rudolfsson. Hon var förutom journalist också hästmänniska och en etablerad författare till de fortfarande mycket populära böckerna om det lilla russet Vitnos. Under hennes tid påbörjade en omfattande modernisering av byggnaderna men hon avled tyvärr innan hon hann fullfölja sina planer på en kvalificerad hästgård.

1980 övertog Bosse och Bitte Carlgren Husarve och flyttade in med sina 3 barn. Carlgrens byggde upp ett hantverkscentrum kallat Svinhuset med månfacetterad verksamhet, både under sommaren och året runt. Bosse är också en etablerad och produktiv textförfattare och skrev tillammans med Bengt Palmers och Björn Skivs stora delar av musikalen Spök här på gården.

Carlgrens sålde Husarve 1989 till Hans och Tina Gustafsson och deras 4 barn, som drev verksamheten vidare, men de trappade efter hand ner. Gustafssons sålde gården 1989 till Sanna och Joakim Tellgård och deras 3 barn, vilka i sin tur sålde Husarve 2009 till Anders Wästlund och hans dåvarande hustru Ninni. Numera bor dottern Andrea och hennes sambo Chris Allen också på gården där de också har sitt företag, Superplupp AB, som håller på med spelutveckling.